Barnuppfostran = quick fix?

Etiketter

, , , , , , , , ,

Jag har sett reklam för dessa Nanny program som gått på diverse kanaler genom åren. Då och då kanske man har fastnat vid programmet en stund för att sedan byta till något annat. Jag hade inte barn då och inte visste jag något mycket om barn och familjeliv. Men idag så har jag två små barn och plötsligt så såg jag en fet reklambild för Nanny på Tv4s hemsida. Såklart så blev jag ju nyfiken att titta. För vilken förälder känner sig 100 % självsäker och trygg med alla beslut och sätt att vara med sitt barn?

Vilken hjärtskärande besvikelse. Barn som är så underbara och fantastiska porträtteras som små hemska brottslingar. Som om deras handlingar och ord speglar vem de faktiskt är. Oj, vilken föräldrafälla på bästa sändningstid. Absolut det finns stunder i programmet där Nannyn faktiskt kommer med roliga och kreativa ideer. Gillade iden hon presenterade till trillingflickorna hur man kan hjälpa dem välja ut kläder och klä på sig dem själva.

Men sedan är vi tillbaka i disciplin och straff snurran igen. Jag förstår att det ska vara ett säljande koncept. Många familjer som har det svårt, eller rättare sagt många föräldrar som har det svårt att hantera sig själva och sin roll som förälder önskar gärna snabba lösningar. Förutom att man hetsar föräldrar att ”uppfostra” sina barn på tre dagar så blir man alltid hotad med ”… om du inte gör såhär så kommer det bli så där… ” eller ” .. det är viktigt att du gör detta nu annars kommer det bli mycket värre sen..” eller ”… om du gör sådär kommer barnet ha vunnit över dig…” osv osv. Man blir verkligen knäckt och enormt stressad som förälder av denna ja eller nej bild. Barnuppfostran ska vara svart eller vitt. Det finns absolut ingen gråzon. Denna syn känns väldigt motsträvig när man relaterar till barns utveckling eftersom mycket går upp och ner, ibland framåt och sedan tillbaka. Tycker det låter extremt jobbigt att konsekvent tillämpa en sådan metodik mot barn, både för sin egen del men främst för barnet.

Bland de saker jag själv verkligen avskyr är hot om straff (typ gör du inte såhär så får du inte följa med) och time-out. Att hota med straff är så himla korkat, för det går ju egentligen emot det man faktiskt själv vill allra mest! Om vi bestämt att efter lunch/middag går vi ut till parken och barnet inte tex äter maten så är det så himla lätt att ploppa ur sig klassikern: om du inte äter upp maten så får du inte följa med till parken. Så himla korkat och ibland känns det verkligen som man måste bita sig själv i tungan för att inte sådana grodor ska hoppa ut! Det är ju självklart att jag önskar att barnet ska följa med till parken, jag vill ju gå dit för att vara där och vara tillsammans med mina barn. Så om jag nu ska hålla mitt hot så blir även jag själv ledsen. Jag vågar inte ens tänka på hur det barnet känner sig.

Time-out, som används i Nanny, är för mig bara ett annat mer brutalt sätt att hota sitt barn. Sitt där tills du kan säga förlåt. Efter 10, 15 eller kanske 30 minuter har barnet verkligen helt på egen hand reflekterat över och känt empati för den andra personen (annat barn, vuxen, förälder) och ber om ursäkt pga av detta? Känner mig väldigt tveksam att detta skulle vara fallet. Jag har inget emot den typ av time-out där barnet aldrig lämnas ensam utan det finns en vuxen med och som pratar med barnet om händelsen. I Nanny är det precis tvärtom, först kränka barnet och isolera det själv, barnet sitter ensamt och är upprörd, arg och ledsen. När barnet lugnat ner sig (antagligen av utmattning) kommer föräldern och ber barnet att säga förlåt och SEN pratar föräldern med barnet. Jag kan erkänna att vi har provat den typen av time-out hemma men det lades ned ganska fort för vi upplevde inte att barnet förstod ”poängen” med det (vilket barn gör det?).

Efter jag tittat på programmet har jag faktiskt lärt mig en hel del. Nannyns barnsyn är inte den syn som jag vill ha, så tack för att du visade mig hur man inte ska se och uppfatta barn. Det är ju lustigt att vi förväntar oss så mycket från barn som många vuxna aldrig skulle klara av. Jag har också lärt mig att tid är mycket mer värdefullt än alla andra ”uppfostrings tekniker”. Den senaste tiden har jag låtit mina barn ta sin tid, som man säger. Barn upptagna i en lek kommer aldrig släppa den på 1 sek och komma till middagen och vuxna mitt inne i ett samtal kommer heller aldrig släppa det på 1 sek för att komma till middagen. Och det är precis det här som detta program tjänar på, föräldrars brist på tid och behov av enkla snabba lösningar.

Som Muslim kan man reflektera över hur Allah ger oss en vägledning i detta genom att bara se vilka slags verser som finns i Koranen. För visst känner man att när man läser Koranen att den växlar mellan verser som handlar om straff/hot och verser som handlar om belöning/kärlek. Det jag vill säga är att det finns en balans som vi kan ta lärdom av när vi uppfostrar våra barn. Att läsa Koranen där det inte skulle finnas en enda vers om belöning, kärlek och hopp gör att en troende utför goda gärningar i fruktan för straff. Men så är inte Koranen skriven och det är därför som vi gör goda gärningar i hopp och tro om Allahs kärlek och belöning. Detta exempel hjälper mig att förstå hur viktigt det är att skapa en balans. Det finns gränser, det finns ”nej” men det är balanserat. Jag tror barn kommer tappa hoppet om vi fokuserar för mycket på straff och hot när vi uppfostrar dem.

Hoppsan, väldigt långt inlägg blev det. Jag vill bara avsluta med att säga till er, framförallt ni som är föräldrar (mig själv inräknad), att sluta leta efter snabba lösningar. ”Felet” ligger inte alltid hos barnet utan kanske hos dig i grunden. Dumpa den eviga kampen om total kontroll, never gonna happend, och det är en befrielse att inse att det är okej att inte alltid ha det. Och, försök vara hjälpsam och positiv mot andra föräldrar som kanske gör något ”fel” i dina ögon, alla vill ju det bästa för sina barn eller hur, istället för att klanka ner och vara negativ. Jag tycker inte alltid Nannyn lever upp till sina ord i detta fall men hon säger i början av programmet att ibland är det lättare att ta ett djupt andetag, böja sig ner och försöka se saker ur ett barns perspektiv. Det tar jag med mig.

/ Fru Karlsson

Fru Karlsson will carry the torch….

Näe, så tråkigt med en radering av denna blogg! Inte första gången en blogg måste läggas ner. Livet går upp och ner, även för bloggare, och ibland vill man helt enkelt ha mer tid för livet utanför cybervärlden. Tror de flesta kan relatera till det…

Men bli inte deprimerade trogna läsare, er gamla trofasta bloggare (nja, kanske mer frånvarande bloggare) Fru Karlsson är tillbaka för att hålla bloggen vid liv igen och bära den brinnande facklan, förhoppningsvis kommer jag kunna leva upp till mästarskribenten Smurburkan och inte göra er allt för besvikna.

Vem vet, kanske nya skribenter ligger och lurar i buskarna? ; )

Inuti Burkan – is here to stay …. 

Personlig dagbok

Etiketter

, , , , , , ,

Jag tänkte dela med mig något personligt, men inte alltför personligt, om mig själv och alla mina egna osäkerheter och känslor av otillräcklighet. Jag har, sedan jag var liten, alltid sett mig som ”svensk”. Jag visste att det var något med mig och min familj som inte var ”som andra”, men jag var ändå ”svensk” – fast annorlunda ”svensk”. Jag minns så starkt när en av mina kompisar berättade om sitt ”blandade” ursprung (hennes föräldrar var inte av samma etnicitet och ursprung) och självklart skulle jag kontra. Medan jag räknade upp all denna mångkulturella uppsjö av länder och ställen så la jag till ”svensk” på slutet, varpå hon rynkade på näsan och frågade ”vad menar du, du är ju inte svensk?!”.

När jag närmade mig tonåren så kom det inte sällan frågor om vart jag kom ifrån, med underton av att jag alltså inte uppfattades som svensk, på grund av mina ”mörka ögon” eller ”fina mörka hårfärg”. Det var då min osäkerhet också började skapas, var jag verkligen svensk? Här hade jag levt i dryga 15 år, född och uppvuxen på den svenska västkusten, och trott att jag verkligen var svensk men detta blev nu ifrågasatt av andra. Den här ambivalensen och osäkerheten om min (rätt till) egen (svensk) identitet, eftersom den för jämnan blev ifrågasatt, växte sig djupare när jag började använda slöja. Nu formades min osäkerhet om min egna identitet tack vare alla frågar om vart jag kom ifrån tack vare slöjan istället. Mitt svar var alltid svensk i början, varpå jag ofta fick frågan varför jag då bar sjalen. För att jag är muslim, och svensk, blev mitt svar. ”Jaha så din man är muslim”, blev (och blir fortfarande) oftast reaktionen på det här- och det är här jag blir kluven.

Det finns många fördomar om svenska (konvertiter) muslimer och jag känner inte igen mig i den beskrivning och bild som finns. Jag vill inte vara den där ”lågutbildade, fula kärringen som inte kunde hitta en man så hon skaffade sig en arab och blev muslim” (ja, folk tror på allvar detta!!!), men jag vill heller inte vara den där ”bruna kvinnan” (jag är ju faktiskt inte brun, snarare beige) som knappt kan läsa och skriva och som måste räddas av guds gåva till mänskligheten – de upplysta vita svenskarna. Nu raljerar jag lite, men typ… Jag känner inte att några av alla dessa etiketter passar in på mig. Jag blev religiös och tog på mig slöjan många år innan jag ens tänkte på relationer, eller ens det att jag träffat den man jag till sist gifte mig med. Min bildningsnivå och intelligens har i för sig inget med min formella utbildning att göra (man kan ha struntat i högskolan men ändå vara intelligent och belevad), men jag gick ut gymnasiet med bra betyg och har studerat på högskolan en bra tid nu.

För att slippa dessa ganska så taskiga och orättvisa fördomar konvertiter och ”svenska muslimer” har mot sig har jag slutat säga att jag är svensk… Inte för att jag avsagt mig min ”svenskhet”, utan för att jag helt enkelt drabbas av ofrivillig komplex på grund av att jag blir dömd på förhand. Detta leder mig till nästa punkt, och det är det svenska språket. Jag är kanske inte särskilt vältalig eller språkbegåvad, men jag har inga problem med att uttrycka mig själv och mina känslor. Ändå blir ett återkommande tema och samtalsämne hur ”bra jag talar svenska” och att man möts med förvånade blickar och höjda ögonbryn när jag öppnar munnen och det kommer ut ord som inte låter som ”jag mucke glad Sverige, komma hitt går SFI”, typ… Eftersom min ”språkliga kompetens” hela tiden blir ifrågasatt har jag nästan börjat tvivla själv på den. Helt plötsligt avväger jag mina ord noggrant, tänker på hur jag uttrycker mig och vad, och hur, jag säger.

Det jag vill säga är att man inte kan sätta in folk i små fack och kategorier och tro att alla kommer känna igen sig. Alla dessa fack och kategorier är inte heller rättvisa utan egentligen en hög fördomar och grundlösa förutfattade meningar. Och slutligen, att hela tiden bli ifrågasatt och känna ett behov av att hävda sig själv skapar komplex och identitetsförvirring hos många som inte platsar in i den ”blond-och-blåögda” bilden av svenskhet. Det blir nästan en slags ”looping effekt” som man inom sociologin pratar om när majoritetsbefolkningen klassificerar ”outsiders” och alla de människor som inte passar in i ”normen” och vad det leder till för de personer som bliv klassificerade. Om min svenskhet blir ifrågasatt med jämna mellanrum, gör det då att jag kanske till sist inte känner mig svensk? Och är det vad vi vill, att få svenskar att inte känna sig svenskar längre, och vad leder det till i slutändan?

En frisk bris av genialitet

Etiketter

, , , , ,

Ibland känner jag mig så där lite för mycket lagom annorlunda än andra ”normala” människor. Jag ser humor, ironi och ren genialitet där andra bara ser galenskap. Ikväll när jag satt och gottade mig så där självbelåtet framför SVTs Babel de sista 20 minuterna av programmet fick jag se något som fick hjärnan överhettas. Titta på filosofen Slavoj Zizek och njut av denne fantastiske man och alla hans små ”sanningar” om livet. Spola fram till ca 35:00 och framåt, eftersom jag inte fattar hur man sätter upp videor =)

Journalist: ”And he is very tidy”

Slavoj Zizek: ”Because I impose terror. Here, I am a terrorist”

Här är finns ytterligare guldkorn

Long time no see

Vi på Inuti Burkan har ju varit helt frånvarande en lång tid nu. Bloggen är inte nere, men inspiration och tid har helt enkelt inte varit nära till hands den senaste tiden. Mycket har man så klart att säga, och en hel del ämnen och händelser förtjänar både diskussion och kommentar men det har helt enkelt inte funnits tid för det. Ber om ursäkt till mina trogna läsare, samt alla nya som till och från poppar fram här på bloggen. Vi återkommer inom sinom tid, kanske till våren och lite ljusare tider eller till och med tidigare än så. Vi tar fortfarande emot frågor och kommentarer så där är det fritt fram än så länge :)

Lite borta

Det var länge sedan jag bloggade. En hel månad, tänka sig. Jag har tyvärr fullt upp med annat, och min motivation att skriva är lite borta just nu. Men om någon läsare mejlar eller kommenterar så kommer jag gärna skriva och svara både här på bloggen eller via mejl. Tills dess, lev väl och här bjuder jag på lite skoj :)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.