Etiketter
fördomar, identitet, konvertit, muslim, muslimsk kvinna, svensk, svenskhet, tillhörighet
Jag tänkte dela med mig något personligt, men inte alltför personligt, om mig själv och alla mina egna osäkerheter och känslor av otillräcklighet. Jag har, sedan jag var liten, alltid sett mig som ”svensk”. Jag visste att det var något med mig och min familj som inte var ”som andra”, men jag var ändå ”svensk” – fast annorlunda ”svensk”. Jag minns så starkt när en av mina kompisar berättade om sitt ”blandade” ursprung (hennes föräldrar var inte av samma etnicitet och ursprung) och självklart skulle jag kontra. Medan jag räknade upp all denna mångkulturella uppsjö av länder och ställen så la jag till ”svensk” på slutet, varpå hon rynkade på näsan och frågade ”vad menar du, du är ju inte svensk?!”.
När jag närmade mig tonåren så kom det inte sällan frågor om vart jag kom ifrån, med underton av att jag alltså inte uppfattades som svensk, på grund av mina ”mörka ögon” eller ”fina mörka hårfärg”. Det var då min osäkerhet också började skapas, var jag verkligen svensk? Här hade jag levt i dryga 15 år, född och uppvuxen på den svenska västkusten, och trott att jag verkligen var svensk men detta blev nu ifrågasatt av andra. Den här ambivalensen och osäkerheten om min (rätt till) egen (svensk) identitet, eftersom den för jämnan blev ifrågasatt, växte sig djupare när jag började använda slöja. Nu formades min osäkerhet om min egna identitet tack vare alla frågar om vart jag kom ifrån tack vare slöjan istället. Mitt svar var alltid svensk i början, varpå jag ofta fick frågan varför jag då bar sjalen. För att jag är muslim, och svensk, blev mitt svar. ”Jaha så din man är muslim”, blev (och blir fortfarande) oftast reaktionen på det här- och det är här jag blir kluven.
Det finns många fördomar om svenska (konvertiter) muslimer och jag känner inte igen mig i den beskrivning och bild som finns. Jag vill inte vara den där ”lågutbildade, fula kärringen som inte kunde hitta en man så hon skaffade sig en arab och blev muslim” (ja, folk tror på allvar detta!!!), men jag vill heller inte vara den där ”bruna kvinnan” (jag är ju faktiskt inte brun, snarare beige) som knappt kan läsa och skriva och som måste räddas av guds gåva till mänskligheten – de upplysta vita svenskarna. Nu raljerar jag lite, men typ… Jag känner inte att några av alla dessa etiketter passar in på mig. Jag blev religiös och tog på mig slöjan många år innan jag ens tänkte på relationer, eller ens det att jag träffat den man jag till sist gifte mig med. Min bildningsnivå och intelligens har i för sig inget med min formella utbildning att göra (man kan ha struntat i högskolan men ändå vara intelligent och belevad), men jag gick ut gymnasiet med bra betyg och har studerat på högskolan en bra tid nu.
För att slippa dessa ganska så taskiga och orättvisa fördomar konvertiter och ”svenska muslimer” har mot sig har jag slutat säga att jag är svensk… Inte för att jag avsagt mig min ”svenskhet”, utan för att jag helt enkelt drabbas av ofrivillig komplex på grund av att jag blir dömd på förhand. Detta leder mig till nästa punkt, och det är det svenska språket. Jag är kanske inte särskilt vältalig eller språkbegåvad, men jag har inga problem med att uttrycka mig själv och mina känslor. Ändå blir ett återkommande tema och samtalsämne hur ”bra jag talar svenska” och att man möts med förvånade blickar och höjda ögonbryn när jag öppnar munnen och det kommer ut ord som inte låter som ”jag mucke glad Sverige, komma hitt går SFI”, typ… Eftersom min ”språkliga kompetens” hela tiden blir ifrågasatt har jag nästan börjat tvivla själv på den. Helt plötsligt avväger jag mina ord noggrant, tänker på hur jag uttrycker mig och vad, och hur, jag säger.
Det jag vill säga är att man inte kan sätta in folk i små fack och kategorier och tro att alla kommer känna igen sig. Alla dessa fack och kategorier är inte heller rättvisa utan egentligen en hög fördomar och grundlösa förutfattade meningar. Och slutligen, att hela tiden bli ifrågasatt och känna ett behov av att hävda sig själv skapar komplex och identitetsförvirring hos många som inte platsar in i den ”blond-och-blåögda” bilden av svenskhet. Det blir nästan en slags ”looping effekt” som man inom sociologin pratar om när majoritetsbefolkningen klassificerar ”outsiders” och alla de människor som inte passar in i ”normen” och vad det leder till för de personer som bliv klassificerade. Om min svenskhet blir ifrågasatt med jämna mellanrum, gör det då att jag kanske till sist inte känner mig svensk? Och är det vad vi vill, att få svenskar att inte känna sig svenskar längre, och vad leder det till i slutändan?
