Taggar

, , , , , , , , , , , ,

För er som har missat så har en viss Eva Sternberg kommit på att pappor tydligen är direkt livsfarliga för sina barn, de har ingen medfödd talang till det här med barn enligt henne… Vart ska jag börja… Prisa Gud för att människor inte är så PK jämt och ständigt, men det här kändes lite snett.

Jag undrar om Eva har tänkt på följande saker (även om det finns så mycket mer att säga än bara det här egentligen). För det första, så har familjekonstruktionen sett ut på så sätt att man har haft en moder och en fader, i praktiskt taget alla tider och alla kulturer med möjligtvist några få undantag. Om vi nu försöker tänka ur två perspektiv; jag som muslim och troende undrar varför skulle Gud skapa människan på så sätt att en av föräldrarna skulle åsamka sitt barn skada by nature? Vart ligger logiken i detta? Det finns ingen alls, eftersom Gud inte skapar människans natur på ett sätt som inte går ihop med hennes funktion eller sätt hon lever på. Låt oss se på saken ur det andra perspektivet. Om människan utvecklats genom tiderna, vare sig de levt som jägare/samlare, medeltidsmänniskor eller modern, hur är det möjligt att en av föräldrarna skulle vara farlig för sitt barn? Vare sig man tänker människan som formad av evolution och sin omgivning eller inte så funkar inte logiken helt och hållet här. Hade så varit fallet så hade ju människan inte kunnat föröka sig och sprida sina gener, i och med att fadern tydligen tar död på sina barn så fort han får tillfälle till det… helt oavsiktligt så klart. Att mannen rent biologiskt är mer lämpad till jakt,kroppsarbete, whatever än kvinnor är ju en helt annan sak, det har ju egentligen inget med mannens föräldraroll att göra.

Det andra är bristen på logik i påståendet att mammor i det här fallet skulle ha någon typ av medfödd begåvning och kunskap om hur man tar hand om ett barn, automatiskt från födseln. Jag har lite svårt att tro detta och känner inte igen mig alls i det här, utan kommer med en egen teori som tycks vara lite mer trolig. Som nybliven förälder behöver man tid och erfarenhet för att veta hur man tar hand om ett barn. Allt från att kunna se längre fram än vad näsan sträcker sig till att känna barnets personlighet och hur det fungerar. Eftersom majoriteten av dem som spenderar de första åren med barnet är modern, så är det således hon som fått mest övning i det här. En pappa som jobbar minst 9 timmar/dag, 5 dagar i veckan, har inte en chans att ”komma ikapp” mamman i det här avseendet. Att de pappor som sedan tar föräldraledighet för det mesta tar det när barnet vuxit till sig och precis börjat utforska världen stödjer mitt påstående att anledningen till att många olyckor sker när fadern har hand om barnet inte beror på någon medfödd defekt och inkompetens. Det handlar snarare om att fadern oftast inte fått lika mycket erfarenhet och övning i sitt föräldraskap och således tar det lite längre tid för honom, oftast men inte alltid så klart, att komma in i sin roll. Att han fått ”träna upp sig” under en tid av barnets liv då olyckor är som allra närmast ”hjälper” ju inte pappan så att säga, utan visar på att det nog är mer troligt att olycksfallen beror på detta, och inte på att män egentligen sitter och tänker på nästa bisonoxe de ska fälla istället för att hålla koll på barnet.

Sedan så kan man ju få tycka vad man vill om hur man tycker att familjekonstruktionen bör se ut, min käre make tycker exempelvis att det ”naturliga” är att mannen är ute och jobbar och skaffar försörjning och att kvinnan tar hand om hemmet och barnen i första hand. Själv anser jag att man bör ge människor möjlighet till att själva bestämma hur de vill att deras liv ska se ut och hur deras familj ska fungera. Jag har mycket svårt med att andra utomstående personer ska lägga sig i hur den egna familjen ska se ut och fungera utefter deras egna tycken. Har vänner som stortrivs med att ”bara” vara hemmafru, andra arbetar eller studerar och skulle inte kunna leva utan dem möjligheten. Vissa pappor största dröm är att vara en hemmaman, andra tycker att det är omanligt och konstigt. Vem är du eller jag att döma och säga att det ena är rätt eller inte för just den familjen? För mig som muslim, så ger Islam så kallade guidelines till hur ett samhälle bör vara uppbyggt, men sedan finns det alltid möjlighet till att man själv väljer och kommer överens om hur man  vill ha det i just sin familj. Trots att min ”förtryckarman” vill se fler hemmafruar så uppmuntrar han mig till att skaffa en utbildning för att sedan kunna jobba med något som är givande både för mig och samhället… Men att lämna min 1-åriga bebis på dagis för att jaga karriär 40 timmar i veckan är inte riktigt min grej, men jag undviker att döma folk i onödan =)

//SmurfBurkan