Taggar

, , , ,

Dokument utifrån belyser barnagans frammarsch i dagens Sverige på ett ganska bra sätt tycker jag. Samtidigt som jag absolut fördömer våld i utbildningssyfte, så kan jag ändå förstå vart den här frustrationen hos de vuxna kommer ifrån. De vuxna är väll trötta på den respektlösheten hos barn och ungdomar gentemot vuxna, och att de vuxna totalt tappat auktoriteten. Jag tror att det beror på att barn och ungdomar idag lär sig rättigheter, men får aldrig veta sina skyldigheter. Jag minns det tydligt när jag gick i skolan, hur mina klasskamrater alltid förväntade sig respekt, men hade inte svårigheter med att svara med respektlöshet. Men är barnaga lösningen?

Ett slag är otroligt förnedrande, och förnedring som uppfostringsmetod är totalt befängt. Svenskar idag har blivit, av frustration, blinda för att det krävs uppfostran och vägledning redan från barnsben och inte förnedring. Istället ser jag hur barn på 7-8 år tilltalar sina föräldrar med uppkäftig attityd, lärare idag har inga som helst möjligheter att bevara lugn i klassrummet eftersom eleverna inte har respekt för henne eller honom och så vidare. Jag instämmer med dem som tycker att många vuxna idag har kapitulerat, men det innebär inte att vi ska kuva våra barn. Vart finns medelvägen? Det konstiga i det hela är att människor hittills trott att resultatet av ”fri uppfostran” skulle leda till något bra. Barn, och människor över lag, har alltid behövt någon typ av vägledning för att förstå vad som är rätt och fel, för att kunna uppfylla skyldigheter och inneha rättigheter. I dagens Sverige har man missat det totalt, och istället för att ta tag i grundproblemet så talar man om något så förlegat som barnaga för att komma tillrätta med problemet.

Vart finns föräldrarna som lärt barnen god moral från början, så att de själva automatiskt ska förstå att man inte går och kallar någon för gubbjävel eller idiot för att man känner för det? Och vart finns besinningrn hos vuxna? Barnaga och misshandel av barn är alltid ett misslyckande, det betyder att föräldrarna totalt misslyckats med att uppfostra sina barn från början och att de totalt misslyckats med att ”uppfostra” sig själva med att ha tålamod och visdom i hur man hanterar besvärliga situationer med barnen. Jag kan inte låta bli att tänka på alla de barn som lever med våld och kränkningar i sin vardag, de som utsätter dessa barn för detta kommer alltid ha en ”ursäkt” för sitt handlande… Vart ska man sätta gränsen, om man börjar tänja på den?

//SmurfBurkan