Taggar

, , , , , , , , , , , , ,

Ibland får man intrycket att niqab och burka är något extremt ovanligt i Sverige, och det kanske det är i vissa delar av Sverige, men jag har svårt att tro att folk i storstäderna aldrig sett en kvinna i niqab fram tills nu.

Är det verkligen så många svenskar som aldrig sett en kvinna i niqab? Och kan det bero på att varje gång en slöjbeklädd kvinna går ut så stöter hon på glåpord och ibland även fysiska trakasserier? Man orkar väll till sist inte bli kallad tält, spöke and what not. Vi är också människor med känslor under alla dessa kläder; döttrar, mödrar, systrar. Men det verkar så lätt för andra att glömma bort det faktum, och det som gör mig mest konfunderad är att det är de som ropar högst och mest om den muslimska kvinnans rätt till frihet och hela faderullan som också är värst och bäst i att avhumanisera samma kvinna.

Man är inte längre en person med känslor eller hörsel, så man har inga problem med att stå en halvmeter ifrån en och tala högt om hur man ser ut, vem man är, vad man är och så vidare. Man har heller inga problem med att reagera med glåpord och gap, speciellt om man konfronterar personen och frågar vad det är den säger om dig när man står precis bredvid. Man har till och med inga problem med att dra av kvinnan hennes slöja, slå henne på käften eller till och med knivhugga henne så hon hamnar i koma (ett hatbrott i Tyskland som tydligen inte var intressant nog att komma med i tidningen). Timida och reserverade svenskar förvandlas snabbt till irrationella galningar.

I förorten kanske man får lite lugn och ro, därför får man en lätt äckelkänsla när ”experter” ska problematisera förorten och vissa ”invandrargruppers isolering”. Kanske man ska fråga sig varför det är så, eller ännu bättre varför inte fråga dem man anklagar för att vara ”fundamentalister som inte vill vara en del av det svenska samhället”. Tro mig, du kommer inte få det svaret du trodde…

//SmurfBurkan