Finns väl ingen som har missat nyheterna om dem fyra terrormisstänkte som blev brutalt bortförda från sina hem inför sina familjer. Eller förlåt en av dem tog dem av misstag, men han fick ändå bli totalt förnedrade inför sin frun och barn och på köpet blev även barnen förhörda och vapen riktades mot dem. En 3-årig flicka till en av männen skulle ha sagt till sin pappa: Han ville skjuta mig men han gjorde inte det.

Att det inte har blivit nåt ståhej av det här, eller översvämmande kommentarer om det på aftonbladet/expressen är inte så konstigt. Många tycker säkert att det är rätt åt oss. Ja, jag säger oss. Vi och Er! För muslimer gäller andra lagar och regler, oavsett om det handlar om ett litet barn som är tre år gammalt. Jag söker absolut inte sympati utan det här är verkligheten.  Och det förvånar mig att svenska folket stödjer att man går ut i krig i Afghanistan för att skapa trygghet för Afghaner när man inte ens kan skapa rättvisa och trygghet för ens egna. Jag är inte tygg här, inte mitt barn, inte min man, inte någon av dem jag känner. När som helst kan någon komma och gripa oss för ingenting, och då menar jag absolut ingenting! Vi blir bevakade och avlyssnade i telefon, trakasserade på gator och torg, diskriminerade och kränkta i media. Men det är inte så konstigt att ingen vågar ta konflikt. Skulle jag göra det så blir jag väl gripen imorgon. Jag läste häromdan en undersökning som redovisade att svenskar är dem i norden som är mest rädda för att ta konflikt eller stå upp för rättvisa om det t ex gäller felbehandling av någon. Så det här förvånar mig knappast, fy skäms för vilket samhälle jag lever i!

Annonser