För nästan en månad sedan vaknade jag av de ”efterlängtade” trutarna som härjade runt på gården efter något att äta. Redan tänkte jag, och visst var det för tidigt. Efter en timme återvände de till, vart de nu återvände till, och kom inte tillbaka förrän för tre dagar sedan. Den här gången kanske de stannar trodde jag, men icke sa nicke. Efter en timme försvann de och har inte synts till sedan dess. Två gånger lurad, två gånger snuvad på våren. Fool me twice; shame on me. För något jag lärt mig under mina år på västkusten är att när trutarna kommit för att leta bland sopor och gud vet vad inne i stan, ja då är det vår utan tvekan. Nu lägger jag istället hoppet hos de små pippifåglarna, de kommer väll knappast komma och sedan ångra sig för att flyga söderut igen. Trutarna kan man banne mig inte lita på längre…