Taggar

, , , , , , , , , , ,

Elise Claeson beklagar sig över hur hemmafruar blir förföljda på grund av deras val, och verkar vara oförstående till varför det rör upp så många känslor. Lite tankar om detta, som tänker åt båda hållen så att säga…

Först och främst så är jag varken för eller emot ”hemmafruar” – jag ogillar ordet hemmafru eftersom det betyder att vi är hemma för våra mäns skull och inte våra barns – utan det är upp till varje individ (kvinnan själv i fråga, först och främst) att avgöra vad man vill göra av sitt liv. I’m all for valfrihet när det kommer till hur man väljer att lösa alla de vardagsproblem som uppstår när man har familj med barn. Det som jag själv blir lite småirriterad av dock är att svenska hemmafruar inte förstår varför det är provocerande för vissa andra kvinnor att de väljer att stanna hemma och bli försörjda av sina män; det är som om jag skulle vara helt oförstående till varför vissa kvinnor blir provocerade av min niqab.

Jag anser inte att det är något fel i att stanna hemma med sina barn, jag tycker tvärtemot att man bör stanna hemma med dem så länge som möjligt och ställer mig mycket kritiskt till föräldrar som lämnar barnen på barnomsorg redan vid 1-årsåldern. Mycket kan man säga om detta, men det var egentligen inte riktigt det jag ville ta upp. Det som är viktigare i den här frågan, dvs. själva orsaken till varför ”hemmafru”-jobbet uppfattas som provocerande, är ju för att man blir ekonomiskt beroende av en annan människa och på så sätt också hamnar i ett utsatt läge.

Hur många kvinnor har jag inte stött på som lever i fruktansvärda äktenskap men inte kan skilja sig eftersom de inte har möjlighet att försörja sig själva, skaffa bostad, betala hyran och många gånger saknar någon som helst yrkeskompetens. Vad händer när en sån man bestämmer sig för att lämna dig, eller när han en dag kanske börjar misshandla dig psykiskt eller fysiskt? Vad händer vid din pension, när den inte räcker till att försörja dig och din make går bort. Ska barnen försörja dig? Vad händer om du inte har en son, och dina döttrar självklart följer efter i dina ”hemmafru”-banor… Och så kan jag hålla på hur länge som helst, och jag tror läsarna märker av ett mönster i beskrivningen. Det är inte längre Sverige vi pratar om, utan nått annat U-land utan samma ekonomiska jämlikhet.

Men så måste vi också komma tillbaka till verkligheten, och det är att det svenska systemet tack och lov förhindrar den typ av ”olyckor” som kan ske när man väljer att vara ekonomiskt beroende. ”Alla” har möjlighet till utbildning, det finns socialt nätverk som alltid finns för att fånga upp människor och vi lever inte i samma patriarkala skamkultur som många andra kvinnor i världen lever i.

Kanske bör svenska feminister därför backa lite i hela ”hemmafru”-frågan och förstå att det är just tack vare vårt jämlika Sverige som kvinnor faktiskt kan göra dessa val utan att det skapar en otrygghet för dem – det är väll ändå inte många svenska kvinnor som gifter sig och skaffar barn och stannar hemma innan de skaffat någon typ av kompetens inom arbetslivet och kanske tom arbetat en hel del år innan. Det är finns i alla fall inget i vårt samhälle som direkt eller indirekt tvingar en kvinna att göra det valet…