Taggar

, , , , , , , , , , , , , ,

Ofta pratas det om muslimska kvinnor i medier, särskilt muslimska kvinnor som täcker sig och särskilt förskräckt är man över oss som väljer att bära niqab eller ansiktsslöja. Och lika ofta beklagar sig muslimer, muslimska kvinnor, över att de själva inte får komma till tals. Men när man väl blir tillfrågad att ”vara med” i ett reportage, en intervju eller vad det kan vara så är det som om alla dessa muslimska kvinnor med slöja och niqab är som bortblåsta.

Ingen vill vara med, ingen vill synas eller höras i medier. Och visst är det paradoxalt, det tycker jag själv. Reportaget ”Svart Polyester” är väll ett typexempel på varför man är misstänksam mot det hela, eftersom även då lyckas reportern vinkla saker och ting eller få igenom sin egen personliga agenda som dessa kvinnor inte alls känner igen sig i eller är med på. Det betyder inte att varenda journalist eller reporter konspirerar and what not, men det finns trots allt en orsak till varför man är misstänksam mot media. Den enda gången då jag känt att muslimska kvinnor fått komma till tals, alla ”typer” av muslimska kvinnor, var för många år sedan när Existens (om jag inte minns fel) gjorde ett debattprogram när enbart muslimska kvinnor – som inte bar hijab, som bar hijab, som bar niqab; dvs olika typer av muslimska kvinnor – fick komma till tals och ge sitt perspektiv. Men då passade sig inte, då var det helt plötsligt så att det var propaganda och vet inte vad (det blev tittarstorm, fast av det negativa slaget).

Men det är inte propaganda eller något fel med att misstänkligöra, fördumma, förminska muslimska kvinnor och för det mesta lyckas vrida och vända på en intervju så att en hårt arbetande kvinna som tar hand om sitt handikappade barn framstår som en lat och dum snyltare (titta på Lina Makbouls ”Svart Polyester” och intervjun med ”Marianne”). Och Makbouls argument – när hon kontaktade mig – för att försöka få med mig i programmet var ju att hon ju också var muslim (med muslimsk bakgrund) och ville visa en annan bild – eller snarare verkligheten – många muslimska kvinnor lever i Sverige. Istället blev det ett förminskande och misstänkligörande av den muslimska kvinnan i niqab. Det var skönt att jag avböjde, Gud vet om jag kanske hade förlöjligats precis som Marianne gjordes.

Men nu säger jag ju inte att man inte alls ska vill komma till tals i media, bara konstatera att det faktiskt finns en orsak till varför många ställer sig tveksamma inför detta när de tillfrågas.