Taggar

, , , , , , , , , , , , ,

Ordet islamisering kastas till höger och vänster om en av många människor, precis som med order islamofobi, oberoende om det verkligen rör sig om så kallad islamisering eller islamofobi eller inte. Nu senast var det kvinnorföreningen Shahrazads kritik av hemspråksundervisningen som tydligen blivit islamisering (enligt Politiskt Inkorrekt). Say whaa? Låt mig gott folk istället ge en mer realisisk och balanserad analys av det hela.

Först och främst: hemspråksundervisning. Jag är inte helt såld på idén att god hemspråksundervisning skulle leda till bättre svenska. Tvärtom, så tror jag att vägen till god svenska är att barn som inte talar svenska hemma med föräldrarna inte klumpas ihop tillsammans i skolor där många gånger även lärarna inte är flytande i det svenska språket. Är det fel att det finns lärare som inte talar felfri flytande svenska? Nej, inte alls. Det viktiga är att lärarna kan kommunicera och undervisa i det ämne de är kvalificerade  till att undervisa i. Problem uppstår dock om många sådana lärare samlas på ett och samma ställe tillsammans med en majoritet av barn som själva inte talar svenska hemma. Då ger hemspråksundervisning inte särskilt mycket och idén var att stärka det svenska språket. Sen kan man självfallet ifrågasätta varför man ska försöka lära barnen sina föräldrars modersmål när de inte kan tala svenska på en tillfredsställande nivå, vilket jag också kommer komma till.

Tycker jag då att hemspråksundervisning över huvud taget är bra? Ja, det gör jag! Jag älskade mina eftermiddagar efter skolan tillsammans med andra elever från flera olika skolor runt om i staden. Jag fick en chans att lära mig ett språk som trots allt är en del av min identitet, precis så som svenskan är. Jag är väldigt tacksam dessutom först och främst över det faktum att samtliga av de lärare jag hade var kvalificerade och utbildade språklärare. Alltså, inte kreti och pleti som fick lärarjobbet. Jag är också väldigt tacksam över det faktum att jag blev erbjuden hemspråksundervisning. Skulle jag gå under, protestera och känna mig orättvist behandlad om hemspråksundervisningen skulle läggas ner? Nej, inte direkt. Men visst hade jag blivit ledsen och en aningen besviken, särskilt då det var en positiv och givande erfarenhet för mig under mina skolår.

Som jag kom in tidigare på, så fungerar inte hemspråksundervisning på det sätt man önskar om omständigheterna för barnen som deltar är sådana att de inte får en god chans att lära sig svenska under ”normala” förutsättningar. Det är oansvarigt och dumdristigt att lägga ner resurser och tid på att en grupp barn ska få hemspråksundervisning när de går i segregerade skolor där resurserna som finns tydligen inte räcker till (kommer de någonsin räcka till om segregering i skolor och bostadsområden fortsätter?). Särskilt inte då hemspråkslärarnas kompetens är under all kritik, och det var just den här detaljen som kvinnoföreningen Shahrazad kritiserade! Det är synnerligen märkligt att vissa människor blir anställda tolkar och hemspråkslärare när språket de ska tolka eller lära ut inte är deras egna modersmål, eller som inte har lärarkompetens. Syrianer och kurder vars färdigheter i det arabiska språket är under all kritik, och araber som inte har någon som helst lärarkompetens, anställs som just lärare. Jag hade en mycket god bekant till mig, utbildad arabisklärare i sitt forna hemland, som ansökte att bli hemspråkslärare. Hon fick ett nej, trots att han som innehade positionen inte hade någon som helst kompetens, med motiveringen att ”han har ju arbetat här så länge, vi kan ju inte bara byta ut honom”. Obehörig personal får alltså utbetald lön, resurser läggs ner både från statens/kommunens och barnen/föräldrarnas sida för att barn ska gå på hemspråksundervisning som i slutändan är rena skämtet. Det är kritik som är mer än rättfärdig. Om man ska ha hemspråksundervisning är det vårdslöst och befängt att slösa enorma resurser på undervisning vars kvalitet är under all kritik.

Så nu kommer vi till varför jag tar upp det här ämnet över huvud taget, det vill säga PI’s intressanta slutsats att hemspråksundervisning, och kritiken av undervisningens undermåliga kvalitet, skulle vara någon typ av ”islamisering”. För det första så är inte alla araber muslimer, det vill säga; många av de som deltar i den arabiska hemspråksundervisningen är inte muslimer. Alla muslimer är dessutom inte araber. Enbart en försumbar procent, på gränsen till icke-existerande skulle jag nästan säga, muslimer deltog i den hemspråksundervisningen jag hade som skolungdom. Är det också islamisering? Alla har rätt till att kritisera och tycka vad de vill om hemspråksundervisning, men lägg åtminstone rätt etikett på rätt sak.

Det börjar, eller har blivit för länge sedan, underhållande idiotiskt när muslim- och islamkritiker försöker göra en höna av en fjäder och hittar på de mest underliga slutsatserna bara för att ha ytterligare något att spy sin galla över.