Etiketter

, , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

När folk kastat glåpord efter mig, provocerat mig, förolämpat mig och rent ut sagt varit hotfulla både fysiskt och verbalt har jag alltid låtit det gå förbi. Jag har försökt ignorera det, ha tålamod och varit allmänt konflikträdd. Fram tills några dagar sedan. Jag satt och funderade över vad för budskap jag skickar till vargunen genom min passivitet. Jag, och per automatik vargungen själv, är inte värda respekt eller medmänsklighet? Att man har ett så lågt värde att andra människor har rätt att dra sin blaja och spy sin galla över en hur de vill, och att man bara ska vara tyst och ta emot? Jag vill ge mitt barn självförtroende, stark självkänsla och framför allt självrespekt. Detta går inte ihop med att vara passiv när andra konfronterar en. Därför bestämde jag mig att min passiva dagar är över. Inget mer tålamod, inget mer skakande på huvudet och muttrande ”vilket ohyfsat folk”. Och idag fick jag sätta i praktiken den här nya övertygelsen.

En illa nedgången medelålders man, som redan tidigt i ottan rök av alkohol enligt vittnen, började väsnas när jag och vargungen närmade oss honom och hans grupp av tre. Först reagerade jag inte, men så inser jag att det är mot mig han skriker. ”Vi är i Sverige, inte Saudi Arabien, ta av dig den där”, på bruten svenska. Jag tittar stint in i hans ögon, ”Ja vi är i Sverige och då bör du prata svenska utan brytning (innan du kritiserar någon annans ”svenskhet” alltså)”. Han ger sig inte utan fortsätter skrika, och då får jag nog. ”Visa lite respekt! Ser du inte att jag går här med mitt barn, visa respekt då!” Jag blev lite förvånad över min egen stämma, eftersom det var en lång tid sedan jag fick nytta av den auktoritetsingivande starka stämma jag fått ärva av min älskade mor. Ja, min stämma är inte som andras när jag väl sätter den i bruk – både på gott och ont. Det fick tyst på människan, och han lyckades tom gå förbi mig ett antal gånger efter det utan att yppa ett knyst. Är det så vi bör behandla våra medmänniskor? Kritisera andras ”svenskhet” när man själv helt uppenbart inte passar in i den mycket snäva bild av vad Sverige och svenskheten innebär för diverse främlingsfientliga? Jag tycker det är väldigt osvenskt att konfrontera och provocera en främmande människa på öppen gata på det viset. Jag menar, min konflikträdsla grundar sig just i en typisk svenskhet. Men inte längre.

För några år sedan, när jag var höggravid, steg jag på en fullsatt spårvagn. Där sitter en dam med sin väska på sätet. Ursäkta, kan du flytta på väskan?, frågar jag vänligt. Människan ignorerar mig fullständigt och sneglar nedvärderande på mig ur ögonvrån. Då kunde jag inte annat än bara muttra och titta på henne med uppgivenhet – hade det hänt i dag hade jag tagit väskan och slängt ner den i hennes knä. Nog får vara nog. Varje vecka är det en ny incident. Allt från att fula ord kastas mot mig i förbifarten till att man yttrar direkt hot mot mig trots att jag går där med mitt nyfödda barn i vagnen. Jag har haft turen att ännu inte bli påhoppad fysiskt, även om det finns ett flertal personer i min omgivning som inte haft samma tur som mig. En väninna fick käken sönderslagen på öppen gata, Marwa i Tyskland blev mördad och för ett halvår sedan berättade en bekant till mig, bosatt i Tyskland, att en muslimsk kvinna blivit knivhuggen av en rasist när hon var ute och gick. Hon hamnade i koma. Jag vet inte vad som hände sen med henne. Flera har råkat ut för idioter som försökt dra av dem slöjorna, andra har kastat fulla ölburkar mot deras kropp.

Men, jag är inget offer. Jag tycker inte synd om mig själv. Men jag är mäkta trött på att vara tyst och passiv. Hädanefter försvarar jag mig själv och mitt barn med både näbbar och klor. Vargungen ska inte lära sig att man inte är värd nog att behandlas med värdighet och respekt – varje människas rättighet.

Advertisements