Taggar

, , , , , , ,

Alla har säkert läst om den mördade 4-åringen i Ljungby, en stor tragik för oss alla tror jag när ett så litet barn mister livet. Nu har de tydligen kommit fram (Svd och Aftonblandet) att ett vittne såg pojken bli jagad av andra barn (hotfull stämning där ett skojbråk verkat urartat till allvar) in i skogen. Jag blir så oerhört ledsen och arg. När jag först läste vad vittnet berättade blev jag fly förbannad, hur kunde han uppmärksamma något sådant och inte göra något alls? Men så tänkte jag efter. Hade jag gjort något? Ja, visst hade jag velat göra något men om jag är den enda vuxna på lekplatsen och samtidigt måste titta efter mitt eget barn samtidigt blir det svårt att hålla reda på vad alla andra barn gör och försöka involvera mig i händelser. Det man snarare borde bli arg på är hur så många barn kan befinna sig på en lekplats och där enbart en enda vuxen människa finns närvarande.

Jag har sett samma mönster i mitt bostadsområde; lekplatsen är full av barn i alla åldrar men jag ser sällan några vuxna. De gånger jag ser några mammor samla sig, är de oftast för upptagna med att tjattra med varandra att de inte ens ser att barnen pucklar på varandra mitt framför näsan på dem. Vid ett tillfälle så kunde jag inte låta bli att gå emellan och försöka uppfostra barnen (genom att förklara varför ett visst beteende inte är OK), och barnen uppskattade det! De kom sedan till mig, istället för sina mammor, för att berätta saker och ting och prata med mig. Är inte det sjukt? Man får vara arg, det är OK, men man slår inte andra. Hur ska barnen lära sig hantera sina känslor rätt om ingen vuxen finns där för att vägleda dem?

Barn behöver närvarande föräldrar som engagerar sig i barnens liv,  ger uppmärksamhet och pratar med barnen. Jag kan inte understryka det här nog. Prata med barnen, även om de inte är dina egna. Rent generellt älskar barn när de får vuxen uppmärksamhet och där de känner att de vuxna vill prata med dem och dela med sig och berätta. Jag träffade på ett par flickor på lekplatsen förra sommaren, de kan inte ha varit äldre än 9-10 år, och deras mammor tjattrade på som vanligt och skällde bara när stämningen mellan barnen blev för upphetsad och aggressiv. När jag såg flickorna leka med sanden frågade jag vad de byggde och startade på så vis ett samtal med dem. Det slutade med att jag faktiskt lärde dem något, genom lek och inte ”predikande” eller ”skolundervisning”. Vi pratade om vulkaner, hur de kommer till, vart de finns osv tills deras mammor körde bort dem för att de tyckte att de bara besvärade. Jag förstår mig inte på det här, faktiskt. Jag blev bara så ledsen över att barnen självmant kommer fram till en främling och tycker om att samtala med mig, medan deras mammor är  mer intresserade av att skvallra sinsemellan…

Man måste fråga sig varför bara en vuxen fanns på lekplatsen, så sent på eftermiddagen dessutom, och varför en 4-åring var ensam ute oberoende om de äldre syskonen fanns där eller ej.

Uppdatering: Det verkar som om familjen haft sociala problem, modern är ensamstående som lämnat en man som misshandlat henne och som nu avtjänar fängelsestraff. Det förvånar mig inte ett dyft att socialtjänsten än en gång visat på sådan inkompetens. De handlar när de inte bör göra det, och låter bli när de verkligen behövs. Jag har skrivit lite om det i tidigare inlägg om Baby D som fråntogs sin mamma i 2 år…