Taggar

, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag blev ombedd att skriva lite om mina personliga erfarenheter hur jag blivit bemött ute i samhället med niqaben på. Jag satt och funderade länge över det här, för trots att jag vet att många blir otroligt utsatta och trakasserade (nästan så att man blir mörkrädd) så har jag klarat mig undan relativt ”otrakasserad”. När jag började på universitetet 2006/2007 så gjorde jag det med niqaben på. Jag mötte aldrig på något motstånd. Kanske var det för att jag var relativt ”nyfrälst” med min slöja runt den perioden, men jag märkte aldrig av någon särskild reaktion från min omgivning annat än att många kurskamrater blev extra nyfikna på mig (nu i efterhand känns det lite ”freakshow” men det kanske man får ta). Många av mina lärare vad dessutom extra fokuserade på mig och en av dem gjorde sig alltid mödan värd att säga att ”jag är så glad att du är här, du är fantastisk”. Kanske just för att jag antagligen var en av de allra första niqabisterna som började läsa på högskolan, och för att jag inte drog mig för att vara aktiv under mina seminarium och annat. Man hade väll en bild av att jag var ovanligt ”stark”, för innan dess hade man väll aldrig tänkt att en heltäckt kvinna var intelligent eller kunde tala för sig… I för sig så går många runt och fortfarande tror det…

Ute bland allmänheten så var det värsta när en alkoholstinkande äldre kvinna ropade ”spööööke” efter mig vid busshållplatsen. Dock var en man som stod där inte sen med att säga åt henne, vilket jag uppskattade otroligt mycket. Härligt när man möter folk med lite civilkurage! Men så märkte jag att något hänt strax efter 2007/2008 och folk började bli mer aggressiva, man drog sig inte längre för att spotta ut svordomar, förolämpningar och vara väldigt otrevliga. Nu vet jag inte om det var för att jag blev mer uppmärksam på det, eller för att samhällsklimatet verkligen började hårdna mer. Tack och lov så har jag aldrig blivit fysiskt påhoppad som många blivit, men trakasserier och verbal aggressivitet har jag fått min beskärda det av. Kommentarer som ”åk hem” och ”fy faaaaaaaan” är lite som vardagsmat under vissa perioder. Nu läser jag på campus igen och stormtrivs, det fungerar alldeles utmärkt.

Säkerligen finns det de som inte vill ha mig där, men det rör mig inte i ryggen. Man kan inte gå och forma sitt liv utefter vad andra vill och önskar dig en, det är trots allt en själv som ska leva sitt liv och man vill inte längre fram sitta och gräma sig och känna ånger över varför eller varför inte man gjorde dittan och dattan bara för att han eller hon ville eller inte ville att man skulle göra så. Gör man egna misstag så är det just ens egna misstag. Men att forma livet utefter vad andra beslutar för en är något helt annat. Är det något man inte gillar i sitt eget liv, familj, samhälle eller världen så får man försöka ändra på det. För en sak är säker, ingen kommer göra det åt en.