Taggar

, , , , , , , , , ,

Jag tänkte jag skulle dra igång med ett språktema här på bloggen och har några inlägg väntandes på att publiceras. Jag tänkte börja med ett inlägg som ligger mig varmt om hjärtat; att lära sig ett nytt främmande språk. För att tillföra lite nytt till hela diskussionen om att lära sig språk (mer specifikt arabiska) i Sverige eller utomlands kommer ett inlägg om min personliga erfarenhet och reflektioner om detta. Hur ska man göra det, hur gå tillväga och är det värt att studera ett språk någon annanstans förutom i ett land där språket talas (dvs. ett arabland)? Alla har ju inte råd eller möjligheter att åka utomlands i x-antal månader eller år för att lära sig arabiska. Det är ju inte så enkelt, och även om många har ambitionerna så kommer man aldrig dit. Vad har man då för alternativ? Jag har erfarenhet mer eller mindre av att läsa språk både i ursprungslandet och på svensk högskola så här kommer lite reflektioner…

Vi har ju gratis tillgång till universitetsstudier och många muslimska ungdomar väljer att prova på att läsa arabiska på högskolenivå. Nu kommer lite tråkig information utifrån min erfarenhet men också observation:

  1. Muslimer brukar många gånger utgöra 1/3 av alla studenter i klassen, för det mesta är de flesta kvinnor.
  2. Muslimerna närvarar sällan vid föreläsningarna. Vad detta beror på kan jag bara spekulera i… men jag låter hellre bli faktiskt…
  3. Efter halva terminen finns många gånger inte en enda muslim(sk kvinna) kvar.
  4. Muslimerna är missnöjda med arabiskan och tycker att det är dålig undervisning. Några invändningar är oftast:

    a) läraren är inte arab och talar med brytning

    b) man får liten möjlighet till att faktiskt träna på sin muntliga arabiska

    c) kurslitteraturen är på ett annat språk än arabiska/svenska

    d) undervisningstimmarna är få

Först och främst vill jag bemöta de första tre punkterna. Så här ligger det till. Som med allt annat i en muslims liv så styrs vi av principen att ”handlingen bedöms efter avsikten”. Jag vet att många muslimer vill lära sig arabiska, men har märkt att många vill men ändå inte vill egentligen… förstår ni vad jag menar här? Det är lite per automatik man säger att man vill lära sig arabiska men man har egentligen inte reflekterat över vad som krävs. Inget kommer utan ansträngning eller att man offrar något för det. De som reser utomlands för att studera arabiskan har oftast offrat både tid, pengar och nerver och detta brukar vara en sporre för dem att faktiskt utnyttja tiden och faktiskt studera. Men när man sitter hemma i sitt bekväma svenska hem, där närvaro vid föreläsningarna faktiskt inte är något obligatoriskt, blir det lätt att man låter andra saker komma i vägen och att man struntar i att plugga och att vara aktiv och närvarande vid undervisningen. Min personliga erfarenhet är att de som klagade på undervisningen också var de som faktiskt inte deltog i undervisningen särskilt aktivt… tyvärr, men språkinlärning funkar inte riktigt så. För att lära sig ett språk, vilket språk som helst, så gäller det att man:

  1. Har stark motivation och vilja. Inte bara i teroin, men också i praktiken vilket leder oss till att
  2. man faktiskt spenderar tid på att plugga, varje dag minst en timme om dagen. Repetera, läs texter, översätt, läs glosor, öva muntligt osv. Inget kommer gratis, många timmar måste läggas ner för att lära sig något nytt.
  3. Närvara vid undervisningen. Det spelar ingen roll om du tycker att du kan lära dig samma sak hemma som under lektionen. Det kan du inte. Du kan inte läsa ur en bok och bara lära dig, om det hade varit så hade alla kunnat bli shuyookh genom att läsa lite Kitab al Tawheed där, Usool al Thalatha där och så lite Seerah och ha en kopia av Bukhari och Muslim fee al bayt och khalas yani, shakh wa shaykhah. Men så är det inte, det är oftast de som är ”självlärda” som också är… ”underligast”…. Var aktiv och medverka under lektionen och använd andra verktyg som ges språkstudenterna!

Det är inte omöjligt att lära sig ett främmande språk i vuxen ålder även om man inte åker till ursprungslandet för att studera. Jag känner personligen till personer, både muslimer och icke-muslimer, som läst arabiska på svensk högskola och kommit tillbaka efter ett år och talat flytande arabiska! Några av de problem kritikerna tar upp kan jag försöka bemöta här:

  1. Ta reda på information om varje högskola och hur och vem som lär ut språket. Exempelvis på Göteborgs Universitet så är enbart 5 hp muntlig kommunikation (dvs att du på ett praktiskt sätt ”tvingas” prata arabiska med dina kurskamrater och lärare) i form av så kallade språklaborationer. För de allra flesta är inte detta tillräckligt mycket, det är trots allt bara 5 av 30 hp man läser varje termin. Andra högskolor dedikerar hela 15 hp (hälften!) åt mer eller mindre muntlig kommunikation. Vissa universitet kräver, som på GU, att ytterligare 5 hp av dessa 30 hp ska ägnas åt att läsa OM arabiska språket och dess utveckling. Detta kanske inte faller alla i smaken men, kära läsare, varje högskola skiljer sig från varandra när det kommer till både upplägget och vem det är som undervisar. På GU är det lärare som själva lärt sig arabiska som andraspråk som undervisar, vilket naturligtvis leder till att de talar arabiska med brytning. Viktigt att notera här dock är att de talar korrekt arabiska och att de inte har några talfel. Vill man lära sig att prata som en ”riktig arab” så är det ingen garanti att man lär sig det även när man åker utomlands. Jag kommer komma in på detta lite senare, ha tålamod. Det jag ville komma fram till är; ta reda på varje högskolas upplägg och välj efter det. Varje språkkurs inom varje högskola kan se olika ut. Exempelvis på Högskolan Dalarna är det inom vissa språk bara lärare som har det som förstaspråk som lär ut (har kikat både på arabiskan, spanskan och japanskan). Ta ansvar för dina egna studier helt enkelt och se till att välja den högskolan som passar just dina preferenser. Något som faktiskt gäller också när man bestämmer sig för att åka utomlands!
  2. Om man vill lära sig prata arabiska utan brytning så kan jag säga dig direkt att bara för att man åker utomlands är det ingen garanti att du kommer kunna göra det. Jag känner vissa som varit utomlands och studerat i ett år eller mer men fortfarande kommer tillbaka med en tjock brytning. När det kommer till att lära sig ett språk utan att bryta så är det flera faktorer som spelar in. Först och främst motivationen men tätt efter det vilka personliga förutsättningar man faktiskt har. Vissa är bättre på vissa saker än andra rent intellektuellt (därför måste vissa lägga ner mer tid än andra på att lära sig. Jag är exempelvis inte alls lika duktig på matematik som M och måste därför lägga ner mer tid på den än vad han gör), för att inte nämna om att de motoriska färdigheterna (dvs hur mycket ”kontroll” man har över talorgan så som tunga etc) spelar en stor roll om man kommer kunna lära dig uttala varje språkljud eller inte.

    Vill man lära dig perfekt uttal är det mycket bättre att man vänder sig till en tajweed-lärare. Där kommer man lära sig ända upp till avancerad nivå både artikulationsplats och artikulationssätt (var och hur man uttalar ett språkljud/bokstav i munnen). Det är många timmar man lägger ner kan jag lova! Men att prata utan brytning handlar inte bara om själva uttalet utan också om rytm och melodi i språket. Detta är inte heller något som är garanterat för att man reser utomlands. Mycket spelar in. Exempelvis ens förstaspråk och hur nära det ligger det språk man vill lära sig, eller hur ”känsliga” öron man har för att kunna uppfatta just melodin och rytmen i språket men också hur mycket tid man spenderar på att lyssna och tala språket. Som jag nämnde tidigare måste man lägga ner mycket tid och energi på att lära sig ett språk. Fördelen med att vara utomlands är att man mer eller mindre tvingas tala språket medan men i Sverige måste man pusha sig själv mycket mer. Varje högskola och universitet erbjuder dessutom sina språkstudenter så kallade ”Språkcaféer” där man kan gå och träffa andra som också läser/talar språket du lär dig för att kunna träna muntligt. Jag vet att de studenter som gick till Språkcaféerna också var de studenter som kunde hålla en relativt lång och flytande konversation efter bara en termins studier i arabiska, trots att den muntliga delen inte var så jätte stor på GU. Detsamma gäller andra språk jag haft erfarenhet av på högskolan.

  3. Och sist men inte minst, vad gäller undervisningstimmarna och kurslitteraturen så är det inte omöjligt att överkomma de problem man tycks sig ha. Som jag nämnt här ovan så gäller det att man lägger ner mycket självstudier och att man är tillräckligt motiverad för att delta och gå på aktiviteter som inte är ”obligatoriska” men som är där för dig som student att utnyttja. Något man måste inse är att högskolestudier är ett privilegium i den bemärkelsen att det faktiskt inte är någon som tvingar en att gå dit, därför krävs extra mycket motivation och vilja att närvara, vara aktiv osv.

    Den mesta, om inte all, kurslitteratur inom alla språk på högskolan brukar vara på engelska men det är i min mening inget hinder. Även om man kanske inte är jätteduktig på engelska (har man klarat av Engelska B på riktigt, dvs inga ”snällbetyg” så borde man egentligen inte ha några problem) så är det inte så att man ska lära sig engelskan OCKSÅ. Det är oftast bara grammatiska termer som brukar förvirra (vissa är ju löjligt lika svenska termer som exempelvis verb och preposition). Men att lära sig vad claus och noun betyder på svenska är ju inte direkt så svårt.