Taggar

, , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag höll på och skrev av mig under dagen angående gårdagens Uppdrag Granskning, men bestämde mig till sist för att invänta kvällens debatt innan jag satte mig ner på allvar. Och bra var väll det, för trots allt gap och skrik under debatten så kom det upp något som jag tycker var väldigt intressant.

I slutändan så rör det sig om en specifik struktur inom den muslimska gruppen där problem och konflikter alltid ska lösas internt inom familjen oberoende problemets typ (hedersnormer, som jag nämnde i föregående inlägg). Utöver detta så kommer det en viss tolkning av Islam där man legitimerar både hustrumisshandel och våldtäkt inom äktenskapet på ett eller annat sätt, och ofta även mannens oinskränkta rättighet till multipla hustrur förutsatt att han är ”rättvis” med pengar och ”kärlek” (detta har inte en enda av imamerna ifrågasatt när den misshandlade kvinnan kommit till dem och berättat att inte bara hon men även hennes ”co-wife” blir misshandlad av sin make). Dr. Bilal Philps brukar också oftast omnämnas när man talar om sexuellt våld eftersom han skrivit en kort artikel där han påstår att våldtäkt inom äktenskapet inte existerar inom Islam eftersom samlag ” är mannens lagliga rätt”. Att med våld tvinga sig på sin partner är således sanktionerat enligt vissa.

Det är viktigt att belysa den här problematiken eftersom den är högst reell för många kvinnor. Trots att imamen Abdul Wadood klargjorde vad för scenario han hade ställts inför så rättfärdigar inte det hans reaktion eller ”råd” han gav till kvinnan. När man går till en ”vanlig” familjerådgivare så är det aldrig meningen att man ska få klara och tydliga svar direkt att ”så här och så där ska du göra”. Aldrig någonsin ber de en att ha ”tålamod” med diverse illdåd man blir utsatt för. Det handlar istället om att få individen i fråga att själv komma till insikt; ”hur vill jag leva, vad för livsstil vill jag ha, vad vill jag av livet?”. Samtidigt som man faktiskt är klar och tydlig i sin nolltolerans för vissa företeelser, bland annat våld inom hemmet. Det är inte imamerna. Tvärtom, imamerna försöker (bort)förklara våldet och på det sättet också normalisera det. (Hon hade tydligen själv behandlat sin make ”dåligt” genom att vägra sex…). Att vara våldsbenägen gentemot de egna familjemedlemmarna bör faktiskt också vara ett varningstecken på att det finns en mer djupgående problematik.

Jag har själv haft kontakt med kvinnor som blivit utsatta för kvinnomisshandel, av sina djupt religiösa och rättrogna muslimska män, och de har alla återberättat en liknande berättelse som de allra flesta misshandlade kvinnor berättar. Det handlar om hård kontroll över hur de lever, vem de umgås med och inte sällan en direkt eller indirekt mobbning genom att gradvis sänka kvinnans självförtroende, självkänsla och egenvärde. När en sådan kvinna kommer för att ”söka råd” måste en seriös och utbildad rådgivare inse att hon befinner sig i en extremt utsatt position. Man måste således stötta henne på alla vis genom att visa nolltolerans för det förtryck hon utsatts för, vare sig fysiskt eller sexuellt våld, men också samtidigt ledsaga henne till att själv försöka komma till insikt; ”vill jag verkligen leva på det här sättet, vad är jag beredd på att acceptera, vad för livsstil vill jag ha?”. Det gör inte imamerna, inte ens Abdul Wadood som kände sig utsatt och kränkt för det eventuella klipp-och-klistra metod han blivit offer för.

Allt detta blir tydligt i de otaligt många fatwor (religiösa uttalanden) från diverse imamer där man sällan eller aldrig nämner kvinnans lagliga rätt till skilsmässa eller upplösande av äktenskapet. Tvärtom, man understryker att varje kvinna som ber om skilsmässa ”utan orsak” inte kommer få ”känna lukten av paradiset”, vilket också insinuerar/pressar kvinnan till att avstå sin lagliga och legitima rätt i rädsla att vara ”dålig muslimsk kvinna”. Man återkommer istället om och om igen till att hon måste vara ”tålmodig”, be mycket till Gud och vara ”god” och uppfylla alla sin makes rättigheter för kanske, bara kanske, kommer maken då att ändra sitt sinneslag (kommer ni ihåg, den där kvinnan som var intellektuellt och andligt underlägsen enligt vissa?).  Och när man talar om kvinnans rättigheter brukar man nämna, väldigt diffust och generaliserade, att mannen måste ”behandla sina kvinnor väl”. Men aldrig definiera vad detta innebär eller vad för typ av behandlig och beteende som i så fall blir oacceptabelt. Jag vet inte hur ni läsare känner, men för mig handlar det väldigt mycket om att ha katastrofalt dåliga tankar om sin Gud. Skulle Gud verkligen älska och önska att en av Hans tjänarinnor dagligen ska bli förnedrad och utsatt för våld? Försök reflektera lite över det…

För er som för övrigt inte riktigt förstått vad för scenario Uppdrag Granskning lagt upp för imamerna i fråga så kommer denna korta beskrivning som jag lyckats urskilja från programmet och uttalanden från imamerna själva:

Kvinnans make har alltså gift om sig med en andra hustru i Iran, kvinnan har mycket svårt att acceptera detta och kan inte orma med längre att ha samlag med sin make. Detta leder i sin tur till att mannen misshandlar både henne, men också den andra hustrun (varför den andra hustrun blir misshandlad har inte framkommit vad jag vet). Kvinnan älskar sin man och vill ha det ”bra” igen tillsammans med honom, men så som det ser ut för tillfället så kan hon inte ha ett normalt samliv med honom både på grund av det andra giftermålet. Det rör sig om grövre misshandel där hon får utstå slag i ansiktet och kroppen som också leder till blåmärke.

Jag återkommer med fler reflektioner framöver…