Taggar

, , , , , , , , , , , , , , , , ,

Efter att ha utstått kritik och att vissa utryckt ”äckel” och oförstående inför min kritik och diskussion kring Uppdrag Gransknings ”Imamernas Råd” känner jag att det finns ett behov av ett klargörande angående min ståndpunkt.

Först och främst har jag inte kritiserat någon enskild individ som var med i programmet. Den enda person jag har uttalat mig väldigt generellt om är imamen Abdul Wadood. Detta gjorde jag i kontexten att efter att ha tagit del av hans egna version av händelsen. Jag kommenterade då att jag fortfarande inte ansåg hans ”råd” eller inställning till kvinnan vara rättfärdig eller korrekt. Jag har all rätt att tycka detta utan att anklagas för att sprida ”propaganda” eller ”hat”.

För det andra så har jag inte uttalat mig om något som jag inte haft goda och klara grunder för. Allt jag har citerat har jag citerat från riktiga källor. Jag har inte uttalat mig om något som jag ”tror” är sant, inte heller baserat min kritik på Uppdrag Granskning och deras program.

Jag har baserat all min kritik på uttalanden som finns bland muslimer och muslimska frontfigurer och jag har baserat det på min egen erfarenhet efter att ha haft en långtgående kontakt med muslimska kvinnor som utstått misshandel etc och hur de faktiskt blivit bemötta av den muslimska gemenskapen – i synnerhet de imamer man vänt sig till i förtroende och hopp om att finna stöd.

För det tredje så har jag enbart använt mig av Uppdrag Granskning som en utgångspunkt, det vill säga att använda som en referenspunkt för att starta en debatt och diskussion som jag har velat ta tag i länge. Därför publicerade jag också mitt första inlägg innan programmet hade sänts. Jag har alltså inte baserat någon av min kritik eller slutsats på det som programmet tog upp eftersom inget som framkom då var eller är nytt eller främmande för mig.

Vidare så räcker det med att gå in på valfri fatwa-sida (exempelvis IslamQA eller IslamWeb som är engelsktalande) och man kommer fort se att alla mina påståenden och slutsatser om hur man hanterar familjeproblem, och mer specifikt kvinnofrågor och de problem många kvinnor lider, är baserade på verkliga ”råd” och attityder. Det är inget vare sig jag, journalisterna på Uppdrag Granskning eller fulaan wa fulaan som har hittat på.

Som jag redan har nämnt tidigare, är tyvärr många muslimers reaktion till det som framkom i programmet väntat. Det är den vanliga offer-rollen man tagit på sig och man anser sig vara kränkt och missförstådd. Men man är ovillig till att se till problemets verklighetsförankring eller de kvinnor som faktiskt lider i det tysta.

Medan många muslimska kvinnor runt om i världen lider i det tysta; medan dessa kvinnor utstår misshandel, förtryck och förnedring i ”religionens namn”; medan många av våra muslimska systrar i Sverige blir bortgifta mot sin vilja, könsstympade och förtryckta; medan allt detta händer skriker vissa av oss ”kränkt, kränkt!”.

Jag undrar hur de systrar som faktiskt är utsatta för våld och förnedring känner när vi muslimer förnekar att de existerar. Jag undrar hur de systrar som faktiskt möts av en chauvinistisk och nedvärderande attityd hos de som de söker hjälp hos känner när vissa av oss påstår att allt är rena rama påhitt.

Slutligen vill jag klargöra att det inte är kritik gentemot Islam när man kritiserar vissa individers tolkning av Islam. Inte heller är det kritik mot enskilda individer när man kritiserar och synar vissa mönster och strukturer som ligger hos vissa grupper – i det här fallet hos oss muslimer. Om inte vi muslimerna själva klarar av att vara ärliga mot varandra och erkänna de problem som finns, och sedan försöka diskutera och lösa dem, vem ska då göra det? Ska våra systrar och bröder fortsätta lida? Eller ska vi låta SD-kvinnorna med sin dubbla agenda föra vår talan? Skandal!