Taggar

, , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SR har gjort ett avsnitt i Människor och Tro om ”Svensk Hederskultur” efter att Ibn Rushd studieförbund sammanställt ett studiematerial där man intervjuat 20 svenska konvertiter till Islam, varav 15 har stött på problem och konflikter i samband med sin konvertering. Man har valt att klassa det som hederskultur eftersom man, enligt denna studie, har kunnat påvisa att det är samma eller snarlika mekanismer som står bakom konflikterna. Det är termer som ”skam”, familjens ”anseende” och förminskande ord som ”galenskap” och ”vansinne”. I programmet finns också ett inslag med 28-åriga Jonnha som blev utsatt av sin familj, vilket slutade med att familjen totalt bröt kontakten med henne när det blev känt för dem (ca 1-2 år efter själva konverteringen) att Jonnha blivit muslim.

Det intressanta i det här programmet är diskussionen som hålls efter inslaget med Sara Mohammad (från ”Glöm aldrig Pela och Fadime”) och Maria Karbin (från Umeå centrum för genusstudier). Maria verkade mer eller mindre vara oförberedd och inte riktigt visste vad hon hade där att göra (sorry, men jag blev lite besviken), men jag fastnade för Sara Mohammad. Hon har redan tidigare varit känd för att atackera och smutskasta både Islam och muslimer.

Hon börjar med att ifrågasätta Ibn Rushds syfte bakom studien, och anklagar dem för att ha en annan agenda och vilja att ”fördunkla problemet” med hederskultur bland invandrarkulturerna. Hon försöker dessutom vända på steken genom att fråga varför familjerna inte blivit intervjuade och hänsyftar till en studie av Madeleine Sultan Sjöqvist om konvertiter och deras familjer. Jag har personligen inte läst den studien, men är väl medveten om de problem och faser som konvertiter och nyreligiösa (”nyfrälsta”) muslimer går igenom och materialet skulle troligtvist inte vara något nytt för mig. Sara pratar dock om att det är konvertitens ”fel” att konflikter uppstår och menar på att det handlar om en ”exklusionsprocess” istället för hederskultur eftersom det (hör och häpna) är så fruktansvärt synd om familjerna som inte längre får köpa födelsedagspresenter eller julkappar till sitt barn och barnbarn.  Jag önskar bemöta två aspekter av det som Sara Mohammad pratade om under programmet.

Saras kritik mot Ibn Rushd och deras eventuella agenda i kombination med hennes förminskande, och förnekande, av konvertiters problem med heder- och skamrelaterade konflikter de stöter på i samband med sin omvändelse är enbart ett tecken på Saras Islam- och muslimofoba inställning. Denna studie passar inte in i Saras världsbild där invandraren (muslimen) med sin kultur är skurken, och där inte minst sagt Islam som tro och världsåskådning är huvudproblemet. Sara är dessutom inte sen med att, som de allra flesta ”kritiker” när det kommer till något som har med Islam eller muslimer att göra, skjuta vid sidan av målet. Istället för att bemöta sakfrågan och det som framkommit i studien så atackerar hon Ibn Rushds och deras (imaginära) dubbla agenda (ad hominen kallas det, något som flitigt används av Islam- och muslim”kritiker. Något inte bara jag märkt av utan som Amanj Aziz gång på gång påpekat i sina texter).

Istället vill Sara alltså vända på problemet och på ett väldigt direkt sätt påstå att det är konvertiten som bär skulden till de eventuella problem och konflikter som uppstår mellan henne och familjen. Det är konvertiten som framtvingar någon slags ”exklusionsprocess” eftersom hon ställer ”jobbiga krav” på familjen. Men är inte detta precis det som också sker vid många hedersrelaterade konflikter? Invandrartjejen börjar ställa en massa, för familjen, ”jobbiga krav” att klä sig som ”vanliga svenskar” och ha pojkvänner eller vara ute sent på kvällarna. Sara vill heller inte vetas av att man i båda fallen också använder sig av psykisk, känslomässig och i vissa fall fysiska påtryckningar och hot för att försöka  få ordning på ”problemet” de har med den unga tjejen eller kvinnan. Det kan röra sig om känslomässig utpressning, psykisk misshandel, utrfrysning men också ta fysisk form genom våld eller begränsande av den unga tjejens umgängeskrets eller att man blir utslängd hemifrån och att familjen helt sonika tar ”avstånd” från henne. Allt för att familjen vill framtvinga ”lydnad” eller för att ”skamen” är alltför stor för att de ska orka hantera den. Många gånger har konvertiter fått höra ”men vad ska andra säga”, ”hur ska jag kunna visa mig framför folk”. Eller min favorit; ”förut hade jag näsan upp i vädret för din skull, men nu; nu vill jag inte ens veta av att du är min dotter”.

Det är pinsamt att Sara antingen medvetet, eller omedvetet, inte ser likheter i problematiken. Den enda tydliga skillnaden mellan ”svensk hederskultur” och den hederskultur som finns bland många invandrarkulturer är först och främst att det fysiska våldet bland svenskar ännu aldrig tagit sig utryck i mord, eller försök till mord. Den andra aspekten är att de berörda svenska familjerna inte aktivt använder sig av samma ”hederskodex”, även om man använder identiska eller snarlika termer och motiveringar. Betyder det att man ska ignorera fakta och verkligheten för många svenska tejer och unga kvinnor bara för att det handlar om något som inte passar in i den egna världsbilden och identiteten?

En sista kommentar är det faktum att de anti-muslimska tendenserna i samhället bidragit till intensifiering av de här problemen eftersom muslimer, och Islam, blivit fienden och problemet inte bara i Sverige utan på global nivå. Det är också detta som Ibn Rushds studie försökt påpeka, och som blivit något problematiskt i debatten. Inte minst tydligt blir det efter Salam Karams debattinlägg i GP där han anklagar dessa tendenser och islamo- och muslimofobin i samhället till att vara muslimernas fel. Det är också något som jag vill ta upp och diskutera, men som får göras vid ett annat tillfälle.