Taggar

, , , , , , , , ,

Jag har sett reklam för dessa Nanny program som gått på diverse kanaler genom åren. Då och då kanske man har fastnat vid programmet en stund för att sedan byta till något annat. Jag hade inte barn då och inte visste jag något mycket om barn och familjeliv. Men idag så har jag två små barn och plötsligt så såg jag en fet reklambild för Nanny på Tv4s hemsida. Såklart så blev jag ju nyfiken att titta. För vilken förälder känner sig 100 % självsäker och trygg med alla beslut och sätt att vara med sitt barn?

Vilken hjärtskärande besvikelse. Barn som är så underbara och fantastiska porträtteras som små hemska brottslingar. Som om deras handlingar och ord speglar vem de faktiskt är. Oj, vilken föräldrafälla på bästa sändningstid. Absolut det finns stunder i programmet där Nannyn faktiskt kommer med roliga och kreativa ideer. Gillade iden hon presenterade till trillingflickorna hur man kan hjälpa dem välja ut kläder och klä på sig dem själva.

Men sedan är vi tillbaka i disciplin och straff snurran igen. Jag förstår att det ska vara ett säljande koncept. Många familjer som har det svårt, eller rättare sagt många föräldrar som har det svårt att hantera sig själva och sin roll som förälder önskar gärna snabba lösningar. Förutom att man hetsar föräldrar att ”uppfostra” sina barn på tre dagar så blir man alltid hotad med ”… om du inte gör såhär så kommer det bli så där… ” eller ” .. det är viktigt att du gör detta nu annars kommer det bli mycket värre sen..” eller ”… om du gör sådär kommer barnet ha vunnit över dig…” osv osv. Man blir verkligen knäckt och enormt stressad som förälder av denna ja eller nej bild. Barnuppfostran ska vara svart eller vitt. Det finns absolut ingen gråzon. Denna syn känns väldigt motsträvig när man relaterar till barns utveckling eftersom mycket går upp och ner, ibland framåt och sedan tillbaka. Tycker det låter extremt jobbigt att konsekvent tillämpa en sådan metodik mot barn, både för sin egen del men främst för barnet.

Bland de saker jag själv verkligen avskyr är hot om straff (typ gör du inte såhär så får du inte följa med) och time-out. Att hota med straff är så himla korkat, för det går ju egentligen emot det man faktiskt själv vill allra mest! Om vi bestämt att efter lunch/middag går vi ut till parken och barnet inte tex äter maten så är det så himla lätt att ploppa ur sig klassikern: om du inte äter upp maten så får du inte följa med till parken. Så himla korkat och ibland känns det verkligen som man måste bita sig själv i tungan för att inte sådana grodor ska hoppa ut! Det är ju självklart att jag önskar att barnet ska följa med till parken, jag vill ju gå dit för att vara där och vara tillsammans med mina barn. Så om jag nu ska hålla mitt hot så blir även jag själv ledsen. Jag vågar inte ens tänka på hur det barnet känner sig.

Time-out, som används i Nanny, är för mig bara ett annat mer brutalt sätt att hota sitt barn. Sitt där tills du kan säga förlåt. Efter 10, 15 eller kanske 30 minuter har barnet verkligen helt på egen hand reflekterat över och känt empati för den andra personen (annat barn, vuxen, förälder) och ber om ursäkt pga av detta? Känner mig väldigt tveksam att detta skulle vara fallet. Jag har inget emot den typ av time-out där barnet aldrig lämnas ensam utan det finns en vuxen med och som pratar med barnet om händelsen. I Nanny är det precis tvärtom, först kränka barnet och isolera det själv, barnet sitter ensamt och är upprörd, arg och ledsen. När barnet lugnat ner sig (antagligen av utmattning) kommer föräldern och ber barnet att säga förlåt och SEN pratar föräldern med barnet. Jag kan erkänna att vi har provat den typen av time-out hemma men det lades ned ganska fort för vi upplevde inte att barnet förstod ”poängen” med det (vilket barn gör det?).

Efter jag tittat på programmet har jag faktiskt lärt mig en hel del. Nannyns barnsyn är inte den syn som jag vill ha, så tack för att du visade mig hur man inte ska se och uppfatta barn. Det är ju lustigt att vi förväntar oss så mycket från barn som många vuxna aldrig skulle klara av. Jag har också lärt mig att tid är mycket mer värdefullt än alla andra ”uppfostrings tekniker”. Den senaste tiden har jag låtit mina barn ta sin tid, som man säger. Barn upptagna i en lek kommer aldrig släppa den på 1 sek och komma till middagen och vuxna mitt inne i ett samtal kommer heller aldrig släppa det på 1 sek för att komma till middagen. Och det är precis det här som detta program tjänar på, föräldrars brist på tid och behov av enkla snabba lösningar.

Som Muslim kan man reflektera över hur Allah ger oss en vägledning i detta genom att bara se vilka slags verser som finns i Koranen. För visst känner man att när man läser Koranen att den växlar mellan verser som handlar om straff/hot och verser som handlar om belöning/kärlek. Det jag vill säga är att det finns en balans som vi kan ta lärdom av när vi uppfostrar våra barn. Att läsa Koranen där det inte skulle finnas en enda vers om belöning, kärlek och hopp gör att en troende utför goda gärningar i fruktan för straff. Men så är inte Koranen skriven och det är därför som vi gör goda gärningar i hopp och tro om Allahs kärlek och belöning. Detta exempel hjälper mig att förstå hur viktigt det är att skapa en balans. Det finns gränser, det finns ”nej” men det är balanserat. Jag tror barn kommer tappa hoppet om vi fokuserar för mycket på straff och hot när vi uppfostrar dem.

Hoppsan, väldigt långt inlägg blev det. Jag vill bara avsluta med att säga till er, framförallt ni som är föräldrar (mig själv inräknad), att sluta leta efter snabba lösningar. ”Felet” ligger inte alltid hos barnet utan kanske hos dig i grunden. Dumpa den eviga kampen om total kontroll, never gonna happend, och det är en befrielse att inse att det är okej att inte alltid ha det. Och, försök vara hjälpsam och positiv mot andra föräldrar som kanske gör något ”fel” i dina ögon, alla vill ju det bästa för sina barn eller hur, istället för att klanka ner och vara negativ. Jag tycker inte alltid Nannyn lever upp till sina ord i detta fall men hon säger i början av programmet att ibland är det lättare att ta ett djupt andetag, böja sig ner och försöka se saker ur ett barns perspektiv. Det tar jag med mig.

/ Fru Karlsson